Joniska övärlden

Måndag 5 september 1994

Jaha, då var alltså dagen D här då äntligen, eller... Packade och gjorde iordning allt, se'n åkte jag till mor och far. Satt där en stund och ängslades. Strax efter fyra körde mamma mig till Landvetter och lämnade mig där åt mitt öde. Gick direkt till tax-free för att köpa cigaretter och satte mig därefter i cafeterian och ägnade mig åt en stunds eftertanke. Vad har jag gett mig in på?

Såg en tjej som såg ut att vara i 30-årsåldern och klädd som jag, i trasiga jeans och gympadojor. Försökte komma i närheten av henne när vi boardade, jag vet inte om hon hade samma tankar men vi kom precis efter varandra och innan jag hann öppna munnen frågade hon om jag skulle ner och segla. Se'n hade två tvillingsjälar hittat varandra. Tyvärr satt vi inte i närheten på planet. Kanske var det lika bra, eftersom en vecka på båt kan bli ganska intensivt.

Flygresan gick bra utan ont i öronen och så. Flygplatsen vi kom till var den minsta jag sett, som en inrikes hemma ungefär. Det gjorde i och för sig allt väldigt enkelt, gå vilse var ju inte att tänka på. Hittade Judith, som tvillingsjälen heter, lätt som en plätt. Ryggsäcken var med samma plan som jag, vi hittade bussen vi skulle åka med och vi var på väg. När vi kom till Nidri blev vi lite förvirrade för ingen mötte oss, men vadå, vi knallade ner till hamnen och letade efter båten. Efter ett par vändor lyckades vi också hitta den. Där fanns det heller ingen, men vi tog oss ombord och väntade. Till slut kom de allihop och det visade sig att Judith och jag var de enda unga. Resten var nå'nstans mellan 45 och 65 skulle jag tro. Inget ont om dem, men det kunde ju varit roligare för mig med lite yngre folk. Å andra sidan kunde det ju vara värre, jag kunde varit den enda unga.

Satt och pratade en stund i sittbrunnen, se'n gick vi och la oss. Kunde inte somna med en gång för det festades mittemot båten, se'n när de hade tystnat började Margareta snarka.

Vi som är ombord på båten är: Ulla, Anna-Karin, Bibbi från Stockholm, Sonja från världen, Judith, Margareta och jag från Göteborg och Thomas - vår skeppare.

Tisdag 6 september 1994

Vår skeppare "väcker" oss vid åtta, då var frukosten klar. Glömde nämna att Judith och jag ligger i förpiken. I vilket fall som helst, så var det dags att dra iväg när vi ätit frukost och stuvat undan allt. Vi gick för motor, det är ju lite svårt att segla förutan vind, till en underbar liten vik. Var den ligger har jag ingen aning om. Där badade vi och kopplade av i största allmänhet.

Men nu skulle vi segla... Det blåste rätt mycket, skulle tro mellan 10 till 12 m/s. Styra gick inte bra alls. Till slut kom vi i alla fall fram till Lefkas stad. Klockan var redan ganska mycket så det blev lite bråttom. Middag åt vi på Lighthouse Garden. Gissa vad jag åt, kan det ha varit Tzatziki? Jamen, vad annars? Till huvudrätt åt jag Souvlaki. Det var smaskens. Efter middagen var vi så trötta så vi gick tillbaka till båten och la oss. Allihop. Tyvärr hade några bestämt sig för att ha grekisk afton eller nå't mittemot båten. Det var alltså inte speciellt lätt. Men så tog jag fram min freestyle och bandet med Nordman och då, med hemlandets musik i mina öron, somnade jag äntligen.

Onsdag 7 september 1994

Idag fick vi sova lite längre, vi hade lite bråttom genom en broöppning klockan åtta så vi fick äta frukost under gång. Det gungade ganska mycket, men jag klarade till och med av att sitta nere i båten utan att må illa. De andra undrade om jag varit grekisk sjöfarare i ett tidigare liv. Kanske, jag känner mig onekligen väldigt hemma med grekisk kultur och mat.

Lunchen åt vi också under gång, se'n kunde vi börja segla för det hade börjat blåsa. Idag gick det bättre att styra. Fick lägga kompasskurs 320° rätt över öppna havet, det var mysigt. Vi var framme i Parga på grekiska fastlandet tidigt så vi hade gott om tid för sol och bad. Satt och slappade på båten, se'n var det återigen dags att göra sig iordning. Idag gick vi till en restarang som heter Christos, där åt vi en uppsjö av förrätter. Alla grekiska så det förslog. Det var fantastiskt gott! Jag vet inte vad det var vi åt, men vi lät oss väl smaka. Speciellt ett slags vitlöksbröd med ost på var helt enkelt superbt. När vi ätit färdigt tog vi taxibåt tillbaka och den släppte av oss på vår akterspegel. Kul! Vi fick också en extra tur bland klipporna i mörkret. Det var läbbigt.

Trött, trött, trött. Vilka långa dagar.

Torsdag 8 september 1994

Vet ni hur det känns att sova i en våtbastu? Om inte, prova på Hopedors förpik med lucka och dörr stängda.

Eftersom det skulle bli en kort seglats idag hade vi inte så bråttom, tur var väl det för Judith och jag hade köket. När allt var färdigt stack vi iväg mot Paxos, 255° rakt ut på öppen sjö. Efter nå'n timme tyckte Sonja att det var dags att bada, så vi ströp motorn och hoppade i. Till och med jag som har hajskräck.

På Paxos ankrade vi i en fullkomligt underbar vik vid byn Laka. Vattnet var turkost, smaragdgrönt och massa nyanser däremellan, så av med kläderna igen och i vattnet.

Efter lunch tyckte Thomas att vi skulle gå upp till ett kapell högt uppe på berget. Sonja och jag simmade in till land, Ulla, Bibbi och Anna-Karin tog jollen och så vandrade vi iväg. Det var uppför och otroligt varmt, fel gick vi också, men det var tur för det var otroligt vacker utsikt där. Till slut hittade vi kapellet och det var mödan värt.

Efter en stunds avkoppling på stranden simmade vi tillbaka till båten, tog en snabbdusch på akterspegeln och klädde om till middagen. Vi tog en uppfriskande drink i sittbrunnen innan vi jollades in till stranden. Judith, Sonja, Ulla och jag var i första turen, så vi hann titta en stund på den lilla byn, som var väldigt gullig. Middagen åt vi på ett ställe som heter Dimitrellos, där vi fick provsmaka - genom matning - på Calamares sallad. Den var kalas, speciellt till Tzatziki. Dimitrello själv var en liten, galen grek som verkade älska mänskligeheten.

Vi passade också på att ta död på myten om tråkiga svenskar då vi sjöng allsång - Dans på Brännö brygga - och blev videofilmade av en engelsman, se'n tog vi vågen ett varv också medan vi ändå höll på.

Efter middagen tog vi en fika på Fanis innan vi jollades hem igen. Sonja, Bibbi och Anna-Karin tyckte dock att det var ett ovanligt tråkigt sätt att ta sig till båten på, så de tog sig en simtur i mörkret under stjärnorna. Vilken perfekt avslutning på en dag.

Fredag 9 september 1994

Vaknar efter en behaglig natt, äntligen en natt fylld av sömn. Plötsligt hörs ett SPLASH, någon dyker ner i havet. Naturligtvis är det vår egen lilla sjöjungfru Sonja som tar sitt dagliga morgondopp. Hon fick simma runt en bra stund, för alla i båten hade vaknat och i tur och ordning var det toalettbesök som gällde.

Efter en snabb frukost lättar vi ankar och går för motor ut från den ljuvliga viken vid Laka. Idag är det stora äventyr som väntar oss och vi ser alla fram emot det med samma förtjusning. Vi beger oss västerut och åker till Eremitklipporna som ligger på Paxos västkust. Väldiga, branta klippor mötte oss, som sprungna ur havet har de pressats upp av kraften från havets botten. Lager på lager har de format sin kropp. Oändliga nyanser av färger präglar klippornas mönster, vitt gulbeige, grått, brunt, ja allt är möjligt och mycket vackert.

Thomas berättar om Eremiten, som enligt sägnen har suttit ute på en ensam, brant och mycket hög klippa i två år. Han berättar också om u-båten som hade sitt gömställe i en av de väldiga grottorna under andra världskriget. De gick ut och attackerade den tyska krigsflottan för att sedan åter bege sig till sitt gömställe och smida nya planer.

Vi ankrar vid några underbara grottor där vi badar, snorklar och plockar stenar. Att simma genom grottorna är en fantastisk upplevelse, ett så'nt ljus och de mest underbara nyanser av blått och grönt.

Vi åker vidare till en liten ljuvlig vik vid Antipaxos. Ljusgrönt vatten som solens strålar speglar sig i. Snabbt åker vi vidare till Mongonissi, en liten vik på Paxos sydöstra kust. Återigen är det baddags och vi leker Esther Williams för att se'n söka svalka i en vacker olivlund.

Thomas och Margareta tar båten in till Gaios och vi andra går. Ulla stukar foten och får lift med en motorcykel till båten. Efter att ha duschat, vilat en stund och ytterligare en god middag så väntar natten på oss.

Lördag 10 september 1994

Jag vaknar tidigt som vanligt efter en god natts sömn. Några springer och köper olivolja som ska vara av speciellt god kvalitet här i Gaios enligt Thomas. Vi går för motor till en vacker vik där vi badar. Sonja plockar en påse sjöborrar som hon tillreder och vi äter denna delikatess under vördnad.

Därefter bär det återigen ut på havet med kurs Meganissi. Solen strålar, havet är lugnt. Vi turas om att styra. Vi stannar efter några timmar och badar i öppet hav. Havet är djupt blått och friskt. Därefter blir det lunch och vila i solen medan motorn lugnt tuffar vidare. Vi kommer till bron vid Lefkas kanal i exakt rätt tid, 15.45, typiskt för Thomas perfekta planering. Sedan fortsätter vi direkt till ön Meganissi där vi lägger till, badar, klär om och tar en drink. Därefter vidare upp till byn Spartahori på toppen av berget till en restaurang där vi äter en härlig middag på Lakis taverna och får underhållning av ägarfamiljen som dansar grekiskt och lär oss alla att dansa zorba. Mamman är en riktig cirkusartist och dansar med ett bord på huvudet.

Kvällen avslutas med en promenad under stjärnorna, filosofiska samtal på en bar och på däck

Söndag 11 september 1994

När vi är redo för avfärd upptäcker vi att det inte blir så lätt att lämna hamnen. Vårt ankare sitter fast på grund av att någon annan lagt sitt ankare över vårt. Thomas är redo med snorkel och cyklop och fixar till alltihop. Djupet här är ungefär 10 meter. Han är verkligen en skeppare i ordets rätta bemärkelse.

Vi tuffar iväg mot ännu en vik där vi badar och vilar på stranden. Plötsligt blir vår fridfulla, ensamma strand invaderad av ett gäng högljudda tyskar. Vi flyr stranden för att hitta ett lugnare ställe.

Vi lättar ankare och går lugnt vidare mot ön Scorpio (just det, Onassis-ön). Kikar på tjänstebostäder, huvudbyggnad i rosa, palmer, björkar och perfekta gräsmattor. Ön lär vara till salu för 85 miljoner pund. Synd att den inte blev svensk då på 50-talet. En stor motoryacht ligger på svaj. Ryktet går om att Bill Clinton är här eller ska hit. Vi stannar till och trots att ön är välbevakad så simmar vi in mot land och några går faktiskt upp på ön trots tillträdesförbud och tar ett par steg på den berömda ön.

Äntligen får vi segla lite, eller rättare sagt, de andra får styra men inte jag. Thomas sparar mig till i morgon, då han, Margareta och jag ska segla båten till Lefkas. Men det är ändå skönt när det bara är vinden som driver båten framåt. Det enda som hörs är vågorna som kluckar och vinden som susar och alla bara njuter. Vi går in till Nidri och tränger oss emellan en dansk och en engelsk båt. Den danska har säkert legat på samma ställe hela veckan, för den låg där i måndags när vi kom. På precis samma plats. Bryggseglare!.

Många på båten är vemodiga och undra på det, vilken underbar vecka vi har haft. Återigen gör vi oss klara för kvällen, dusch, ombyte, drinkar och tilltugg. När vi satt oss hörs det välbekanta ljud från bryggan. Den finländske ensamseglaren med hund har dykt upp. Med sig har han en amerikansk radarspanare. Hans uppgift just nu är att spana över Bosnien. De slog sig ner och vi fick en trevlig pratstund. Se'n gick vi till The Mermaide och intog vår sista middag tillsammans.

Måndag 12 september 1994

Idag är det rengöring av båten som gäller. Till och med i tryckande hetta lyckas vi hålla humöret uppe och avslutar arbetet utan att börja slåss. De andra - Bibbi, Ulla, Anna-Karin, Sonja och Judith - lämnar båten här. Thomas, Margareta och jag seglar den till Lefkas stad. Vi lyckas hitta en tysk som vi tävlar mot och vi vinner.

Lite sorgsen säger jag hejdå till Thomas och Hopedor (Margareta ska också till flygplatsen) och med tankarna fulla av Grekland, Tzatziki, smaragdgröna vikar och segling beger jag mig med tungt hjärta hemåt igen.