Nya Zeeland

Landade i Auckland vid niotiden på morgonen. Växlade in lite resecheckar, se'n tog vi bussen in till Auckland. Hoppade av vid järnvägsstationen och började leta oss fram till vandrarhemmet. Det var inte svårt att hitta. Checkade in där och se'n bar det i väg ut på stan. Där gick vi runt hela da'n och kvällen. Nja, vi gick inte hela tiden, vi var på bio också, Ghostbusters II. Den var jättebra. Kom tillbaka till vandrarhemmet vid halv tio, duschade och gick och la mig.

Man kan inte säga att jag vaknade en speciell tid idag för det gick knappt att sova. Hela tiden sprangs det utanför och fördes massa oväsen. I alla fall, vid halv åtta gick jag upp och duschade. Vid halv nio åkte vi med taxi för att hämta vår bil. Det blev en Toyota Corolla kombi 82:a, bajsbrun. Det var en jättesnygg kiwi den där Rex Swinburne. Stefan fick köra först, det är klurigt det där med vänstertrafik. Strax utanför Hamilton tog jag över. Inte roligt alls, allting sitter på fel sida. För att inte tala om hur svårt det är att växla med vänster hand. Körde tills vi nästan var framme i Wanganui, då fick Stefan ta över igen. Hittade fram till vandrarhemmet som ingenting (bra kartläsare va). Då var klockan halv nio. Resan var alltså tio timmar och 66 mil lång. Snacka om att vara uttröttad. Satt i allrummet ett tag och gick och la oss vid halv elva.

Vaknade vid halv åtta. Gick ut på en promenad efter duschen. Det blåste storm ute ( i tidningen jag läste senare på kvällen stod det att det blåst 36 m/s). När Stefan var färdig gick vi ut på stan. Åt lite frukost och fortsatte streta mot vinden. Nästan storshoppade idag, köpte brevpapper, tvål, band. Postade min katt också, det kostade bara 12 NZD, billigt. Hämtade ut pengar på kortet, det var krångligt vill jag lova. Åkte Cable car till Botaniska. Stefan tog en öl och jag en cola, se'n åkte vi tillbaka igen. Bytte batteri i min klocka, den har varit underlig ända se'n vi kom till Hawaii. Tydligen var det batteriet för bytet hjälpte.

När vi kom tillbaka till vandrarhemmet för att köpa biljett till färjan mellan Wellington och Picton fick vi veta att biljetterna var slut, men nere på terminalen kunde de kanske hjälpa oss. Det blev ilfart dit och se, vi fick biljetter, men bilen får stanna kvar i Wellington. Efter biljettköpet gick vi tillbaka till vandrarhemmet. Vi hittade en så'n bra parkering och dem var det ont om. Det tog bara tjugo minuter att gå, så det var inte speciellt långt. Se'n bokade vi vandrarhem i Picton, vi fick de sista platserna.

Vid halv nio gick vi ut och skulle äta middag. Det var alldeles folktomt i stan. Till sist hittade vi en kinarestaurang som var öppen. Också bra mat att äta på fastande mage. Gick och la oss vid elva tiden.

Vaknade vid sjutiden, men låg kvar ett tag innan jag gick upp och gjorde mig i ordning och packade.

Drev omkring på stan hela da'n. Köpte ett dataschack som jag efter hand upptäckte var omöjligt att slå, inte ens på nybörjarnivå.

Vid halv tre var vi på vandrarhemmet och hämtade våra ryggsäckar och gick ner till terminalen. Min ryggsäck var säkert fem kg tyngre nu, jag vet inte vad de kan ha lagt i den. Klockan sju var vi framme i Picton. De har en så gott som oslagbar skärgård. Höga berg överallt och bara ett smalt litet sund emellan. Det var en vacker resa. Hittade till vandrarhemmet ganska lätt, där fick vi ett "två-rum", jättefint. Dusch och toalett alldeles utanför draperiet och egen nyckel. När vi installerat oss gick vi ut och drack öl. Drack två glas (inte illa va'), så nu är jag uppe i fem glas. Träffade några HD-knuttar från Nordön. De var jättetrevliga, tyckte jag, fast det tyckte inte Stefan efter han följt med dem på en åktur. Satt ett bra tag där på puben. På hemvägen köpte vi Kentucky Fried Chicken. Det var ganska gott, men inte heller så bra att äta på fastande mage.

Vaknade klockan sju, men låg kvar till nio. Lyssnade på mina nya band och spelade schack. När vi var färdiga med dusch och allt gick vi ut för att hyra bil. Först tog vi terminalen, där fanns nästan alla firmor representerade, vi avverkade Budget, Hertz och Avis, ingen av dem hade nå'n bil. De skickade oss till Southern Cross uppe i stan. De hade heller ingen. Då gick vi tillbaka till terminalen och provade Thrifty, de hade bil men först i morgon. Det passar oss bra för vi har bokat en natt till här. Efter detta lyckade förvärv gick vi och åt frukost. Se'n fortsatte vi ner till (nja, strand är det inte) hamnen. Där satt vi och tittade på folk och båtar större delen av da'n. Köpte lite frukt som vi mumsade i oss där.

På kvällen köpte vi Kentucky Chicken till middag, se'n gick vi på pub. Där träffade vi en kiwi som bjöd oss på öl (drack tre stycken, jadå) och sa till oss att vi skulle söka upp en vän till honom i Te Anau (en vän på helikopterfirman), han till och med skrev ett litet brev som vi skall visa vännen. Efter puben gick vi tillbaka till vandrarhemmet. Då var klockan halv tio.

Sista dagen på 80-talet! Vaknade klockan nio, gjorde oss i ordning och checkade ut. Se'n gick vi och åt frukost. Efter det hämtade vi vår hyrbil, också det en Toyota, och åkte iväg mot Christchurch. Stefan började köra, ungefär halvvägs bytte vi. Nu känns det bara bra att köra vänstertrafik. Fast ännu vågar jag inte köra i nå'n stor stad så strax innan vi kom till Christchurch bytte vi igen. När vi kom fram la vi bara in våra grejor och gick ut på sta'n. Vid halv sju var vi tillbaka på vandrarhemmet och bytte kläder (t-shirt), se'n gick vi ut igen. Hittade en malaysisk restaurang där vi åt en jättemiddag. Efter det gick vi till en bar där vi satt tills klockan var tio i tolv, då gick vi ut till torget där alla andra var och inväntade tolvslaget. När klockan slog tolv blev jag lite ledsen. Kändes konstigt att fira nyår på andra sidan jordklotet på sommaren utan fyrverkeri. Då var 90-talet här då!

Gick och la oss halv två, jag var sist i mitt rum. Gick upp klockan åtta och duschade. Satt nere i allrummet och väntade på Stefan som dröjde. Han kom vid tio. Då gick vi ut och letade efter ett ställe att äta frukost på. Hittade till slut ett som var öppet. Se'n gick vi tillbaka till vandrarhemmet och bad dem boka i morgon i Lake Tekapo. Efter det gick vi ut igen och hittade en telefon. Ringde hem strax före tolv (deras nyår), men den j-a apparaten ville inte ha mina 20-centare så vi fick bara prata en minut, se'n bröts det. Nästa gång jag ringer skall det inte vara från nå'n mynttelefon. Se'n åkte vi ut på utflykt med vår bil till Akaroa. Körde fel, men hamnade då på en jättevacker väg runt en massa bukter där man körde högt upp med branta stup ner mot havet. Deras höjder här är höga som berg, men ser ut som kullar. Knepigt. I Akaroa fanns inget att se så vi åkte snart tillbaka igen. Då gick vi på bio "Tillbaka till framtiden II". Den var inte lika bra som ettan, men klart godkänd. Dessutom kommer det en fortsättning i år. Se'n gick vi till Pizza Hut och åt middag. Det var gott. Därefter var det dags att gå tillbaka till vandrarhemmet.

Vaknade halv sju, då gick den första upp se'n blev det nå'n slags kedjereaktion. Klockan åtta gav jag upp. Mötte Stefan i korridoren, det hade varit likadant hos honom. Åkte iväg klockan tio, mot Lake Tekapo, åt frukost på vägen i Ashburton. Ungefär vid tvåtiden var vi framme, då var kontoret stängt. Bestämde oss för att åka till Mt Cook och titta. Precis när vi skulle kliva in i bilen kom det en kille och frågade om vi kunde ge honom och hans flickvän skjuts till Mt Cook. Det kunde vi. Det tog ungefär en timme att köra dit, då hade det börjat regna och det var dimmigt och eländigt. Skymtade inte ens Mt Cook, så vi åkte tillbaka nästan med en gång. På hemvägen körde jag över en hare. Det kändes inte lika hemskt som jag trodde det skulle göra. Stefan blev jätterädd, han trodde jag skulle börja väja och så'nt. Det gör man bara inte i den hastigheten (120 km/h på vanlig väg). Detta var nu inte slutet på mina äventyr, för när vi väl kommit tillbaka till vandrarhemmet gick jag på toaletten för att ta ut mina linser. Jag tyckte jag ville ha lite "privacy" så jag stängde ytterdörren. När jag se'n skulle ut igen visade det sig att dörren inte gick att öppna. Försökte först göra mig hörd genom att vända och vrida på handtaget (banka verkar så fruntimmeraktigt), det lyckades givetvis inte. Då kollade jag snabbt in fönstret, klev upp på tvättfatet, hävde mig upp så jag satt med ena benet utanför och det andra innanför. Då kom det kluriga. Hur få det andra benet utanför så att jag samtidigt hade ryggen bakåt (allt detta helst utan att ramla ner). Med lite tur och stor skicklighet (det var inte första gången detta) lyckades jag i alla fall ta mig ner välbehållen (ganska graciöst också) och gå in till kontoret och säga som det var. Hon bad så hemskt mycket om ursäkt och gick och öppnade.

Nästa sak som strulade var vår förbokning. Först tänkte vi ta två nätter i Queenstown, men då sa hon att det var fullt där i morgon natt. Efter lite överläggningar bestämde vi oss för att ta en natt i Te Anau och se'n en natt i Queenstown. Hon ringde först till Queenstown, där var fullt ända tills den sjätte, då bestämde vi oss snabbt för två nätter i Te Anau i stället. Det gick i alla fall bra.

Vi var väldigt trötta idag så vi gick och la oss klockan nio, men sova gick inte för rummet låg precis vid köket och herrtoaletten. Där var det spring till tolv ungefär. Jag som behöver sova.

Vaknade halv sju av att de började rumla om utanför, suck. Låg kvar till halv nio och mediterade. Se'n gick jag upp för att duscha. Det fanns två duschar. Den ena var upptagen och på den andra fattades ett draperi. Det som fanns satt mellan duschen och "omklädningsrummet". Lite privat vill man ju ha det när man byter om så jag flyttade ut draperiet med den följden att när jag duschade så blev hela golvet blött, men vad gör man. När jag se'n skulle borsta tänderna fanns det inte minsta lilla ledigt utrymme. Två tvättfat och en spegel (som satt på en helt annan vägg) var allt som fanns. J-a skitställe!

Innan vi började nästa etapp till Te Anau åt vi frukost, tur var väl det för jag var jättehungrig. Med fulla magar körde vi iväg. Stefan började, i Tarras bytte vi. Strax utanför Cromwell stod det en övergiven liftare, honom tog vi upp. Han var från Tyskland (så'na vimlar det av här). Utanför Queenstown stannade vi och tittade på bungy jumps. Det såg ganska härligt ut, men ingen av oss hoppade. Vi skyllde på att det var fullbokat ända tills i morgon. Vid fyratiden var vi framme i Te Anau. Det var ett jättefint vandrarhem med katter och andra djur. Bokade en resa i Milford Sound för i morgon, se'n gick vi till banken och tog ut pengar. De var nästan slut. Efter det köpte jag massa frimärken så jag kan skicka mina brev och vykort när jag vill. Därefter var det dags för mat, lamm blev det idag.

När vi kom tillbaka till vandrarhemmet tvättade vi våra mycket smutsiga kläder. Det var välbehövligt. Jag hade inga rena kläder kvar alls. Dessutom var jag tvungen att ta på mig shorts under tiden och speciellt varmt är det inte här. Huvudsaken är dock att mina jeans blir rena.

Vaknade strax efter sju, det var lika bra det för vi skulle träffas vid kontoret klockan åtta. Det var ju dags för båtkryssning i Milford Sound. Hämtade tysken vid motorcampen halv nio, se'n bar det iväg. Typiskt nog regnade det, men vi såg ganska mycket av Nya Zeelands vackraste väg. Och den var faktiskt vacker. Först var det stora bokskogar som gick över i regnskogar när vi kört genom en tunnel (jätteläskig) och kommit på andra sidan bergen. Då började det regna ordentligt (det finns inga ord att beskriva detta skyfall) samtidigt som vattenfallen från bergen blev obeskrivligt vackra. Hela bergen var fulla av forsande vatten. Klockan halv elva var vi framme i Milford, båten skulle gå först klockan ett. Så vi satte oss i baren och väntade. När vi skulle hämta biljetterna fick vi veta att ettbåten var inställd på grund av allt regnet. Vi bestämde oss för att vänta till nästa båt klockan tre i fall det klarnade upp. Det gjorde det nu inte, utan snarare tvärtom. Vid halv tre kom det in en busschaufför och frågade om nå'n ville åka tillbaka till Te Anau för de skulle förmodligen stänga av vägen. Då åkte vi. Det var inte underligt att de funderade på att stänga av vägen. På sina ställen forsade vattnet över vägen, som inte var speciellt bra från början. Vattnet formligen sprutade ner från bergen och floderna vällde fram där det förut varit en bäck. Detta fick vi i alla fall se, även om vi nu missade kryssningen.

Efter middagen, Filet Mignon, åkte vi tillbaka till vandrarhemmet. Där satt vi hela kvällen, skrev brev hem. Försökte få bokat vidare till Franz Josef's Glacier, men telefonen fungerade inte. Det har tydligen varit ganska dåligt väder lite överallt. Gick och la mig halv elva.

Vaknade halv sju av att det dunsade och klampade i korridoren. Ligga bredvid herrarnas toalett är inget bra alls. Se'n var det full fart, den ena efter den andra började väsnas. Klockan åtta gav jag upp. Duschade och plockade ihop allt, se'n gick jag till kontoret och frågade om jag hade nå'n plikt att göra. Jag fick två, jag gjorde ju ingen igår. Kom iväg i ganska bra tid ändå, halv elva, vi hade ju sextio mil att köra till Franz Josef (vår bokning hade gått bra i morse). Det är tydligen så att västkusten är bästkusten även här. Det var hur vackert som helst. Regnskogar, höga berg och djupa dalar så gott som hela vägen. Havet såg vi tre gånger också. Det "festligaste" var ändå när vi skulle byta förare nå'nstans mitt i Mt Aspirings nationalpark. Vi stannade där och sträckte på benen (med bildörrarna öppna), när jag se'n skulle gå in och sätta mig var hela bilen full med sandflugor (då kom jag ihåg att jag läst att så fort man stannade så skulle man stänga alla fönsterrutor). Resten av resan fick vi slåss med dem trots att vi lyckades ta död på ganska många.

En del av vägen gick längs två stora sjöar, där var vägen enfilig och grusbelagd, dessutom stupade vägkanten rätt ner i sjön (inga vägrenar här inte). Efter Haast pass var vägen asfaltbelagd och tvåfilig, men oj så det svängde. Den ena tvärvändningen efter den andra och hela tiden granne med stupet. Vackert var det i alla fall.

Halv sju var vi framme i Franz Josef, precis i tid för att hinna checka in innan de stängde. Se'n gick vi ut och åt middag. Chilikyckling idag och den var verkligen stark. Efter det gick vi till en souvenirshop, där köpte jag en liten present till Kicki, nå't som hon garanterat inte har. En navelvärmare av äkta Nya Zeeländsk ull.

Nu glömde jag nästan skriva att idag stod det i tidningen att ungefär 180 vandrare blivit instängda i Milford då vägen stängdes på grund av att tre broar spolats bort. Vilken tur att vi hann därifrån.

Vi var väldigt trötta idag, så vi la oss redan vid tio.

Gick upp klockan åtta, duschade och åt frukost. Se'n tänkte vi promenera till glaciären. Gick in på stigen som ledde dit och hamnade mitt i regnskogen. Det var en jobbig promenad för den gick rätt upp (på små, branta, slippriga trappor). När vi se'n kom till krysset där stigen till glaciären gick låg där en lapp som sa att bron över floden var stängd, då gick vi tillbaka och tog bilen i stället. Vi ställde bilen på parkeringen. Där stod en skylt som sa att det tog två timmar fram och tillbaka till glaciären, vilket var ganska konstigt, då, eftersom den låg ganska nära. Vi tyckte vi hade gott om tid så vi började gå. Se'n började äventyret. Det var ingen väg som gick dit, det var inte ens en stig. I början var det ganska enkelt, man gick i flodbädden, som visserligen var stenig och man fick vada över då och då, men detta var en barnlek mot vad som komma skulle. När vi kommit en bit så blev floden nämligen större så man fick klättra på kanten. Där låg det stora klippblock och fallna träd. Det var inte enkelt, men det gick. Se'n kom det stora hindret, vi trodde inte man kunde komma längre förrän vi såg folk gående på andra sidan. Det var en jättebumling till sten som inte såg ut att ha några nerklättringsmöjligheter (det hade den inte heller, det är fortfarande min åsikt), men tydligen hade många klättrat ner där i alla fall. Stefan klättrade först, efter lite problem kom han ner, se'n var det min tur. Jag kom halvvägs, se'n var det stopp. Det fanns inga möjligheter för mig att nå till nästa avsats (trodde jag). Men då kom det en hel hög hjälpsamma nya zeeländare (säkert sju stycken) från andra hållet. De tyckte absolut att jag skulle klättra ner, så en av dem stegar resolut fram och hjälper mig genom att ta tag i mina ben och ställa dem där de skulle stå. Sista biten hoppade jag och fick våldsamma applåder. Jag förstår fortfarande inte hur jag kom ner för man var tvungen att vända sig om mitt i ett steg hängandes på kanten. Det gick i alla fall. Det var lite enklare sista biten, men inte mycket. Se'n var vi plötsligt framme (man fick inte gå ända fram på grund av risk för fallande sten och is). En magnifik syn. Stort, kallt och blått. Efter lite rundvandring kom vi fram till andra sidan av den bron som var stängd. Och det var då inte underligt att den var det, det fanns nämligen ingen, bara rester. Förmodligen raserad i senaste regnet. Vägen tillbaka blev lurig för vattnet hade stigit ganska mycket så det gick inte att gå där vi gått förut. Vi fick klättra högre upp på strandbanken. Den där stenbumlingen som varit så svår att klättra ned för, var ingenting på tillbakavägen. Så kom vi då tillbaka tillbilen, välbehållna, relativt torrskodda men ganska darriga i benen efter ansträngningen. Då bar det iväg till Fox glaciär. Där kunde man köra ganska nära med bilen, men den sista biten var man tvungen att gå. De har väldigt underliga vandringsleder i detta landet, svårforcerade om man säger så. Det började i alla fall bra, med en ganska dålig väg. Som se'n blev en stig, stupande brant ner med en väldigt lös ytterkant (smal var den också, kanske 40 cm bred), utanför kanten (som inte hade nå't räcke) fanns ingenting de första 50 m, se'n bara sten och vatten. När stigen tog slut (den tog slut) fanns det bara stenblock och vatten framför oss. Vi klättrade tappert över allihop (vi var riktigt säkra på detta nu och att vada på hala, våta stenar var som att gå på en vanlig väg) och var till slut framme. Två glaciärer på en dag är ganska magstarkt. Det liksom förlorar tjusningen på nå't sätt, men denna var nog mäktigare än Franz Josef.

Det var mycket äventyr för en dag, så vi åkte tillbaka till vandrarhemmet och stannade där resten av kvällen. Vi var bara ute och åt middag. Kyckling med pommes frites (höna enligt min mening) som var gott och alldeles tillräcklig portion. Gick och la oss vid tio.

Vaknade vid halv sju av att två av dem vi delade rum med väsnades. Gick upp klockan sju, men bara av den anledningen att jag trodde den var åtta. Nu var det bara bra att det blev så tidigt för vi skulle ända till Nelson idag, en sträcka på 52 mil. På vägen stannade vi vid Punakaiki (pannkaksklipporna) och tittade. De var magnifika, tyvärr fungerade inte blåshålen idag, men det var vackert ändå.

Kom fram till Nelson vid tretiden, då var kontoret givetvis stängt, men öppnade igen kvart i fem. Vi blev tilldelade husvagnen. Se'n gick vi ut på sta'n, åt mat på en kinarestaurang, vandrade lite i parken (vilket inte var sådär jättelätt på grund av enorm träningsvärk i benen). Se'n gick vi tillbaka till vandrarhemmet, gick och la oss vid halv elva.

Vaknade klockan åtta av att Stefan gick upp. Äntligen en natts ostörd sömn, inget spring och inget spolande i toaletter. Var ganska utvilad.

Gav oss iväg till Picton utan frukost (den tänkte vi ta i Picton) och var framme där halv elva. Efter vi ätit frukost lämnade vi tillbaka bilen, hämtade båtbiljetten och checkade in vårt bagage, se'n gick vi ut på sta'n tills det var dags att åka. Idag var det fint väder så vi satt ute hela vägen, i lä, för det blåste ganska rejält (gungade också för den delen).

När vi kommit fram till Wellington och fått tag på våra ryggsäckar vandrade vi iväg till bilen, som stod kvar fastän med punktering på ett däck. Det bytte Stefan i ett nafs, se'n bar det iväg mot Kaitoke. Där var vi framme vid sjutiden.

Kaitoke ja, det finns både mycket och lite att säga om det. När vi kom dit såg vi bara ett ruckel som dessutom var låst. Men där fanns en lapp som sa att man skulle checka in hos "warden" i huset bredvid postkontoret. Så vi traskade upp dit och knackade på. Efter en bra stund öppnade en gammal, gammal tant. Hon släppte in oss och vi fick skriva in oss i boken. Därinne såg rent ut sagt för j-ligt ut. Det var mat och grejor överallt. Vi fick i alla fall en nyckel och gick ner till rucklet igen. Därinne såg om möjligt ännu värre ut, det var säkert inte städat under det senaste året, spindelväven hängde och smutsigt var det också. Damtoaletten fick man klättra in i och där såg helt enkelt grisigt ut. Vi hade i alla fall stället för oss själva, vilket kanske egentligen inte var så lyckat för det var ganska spökligt. Det enda Kaitoke bestod av var vandrarhemmet, posten och "wardens" hus (jag vet inte vad jag skall översätta det med). Jag hade inte fått nå'n mat se'n frukost så jag var jättehungrig. Vi fick åka till nästa by, Featherston, 1,5 mil därifrån för att köpa mat, Fish & Chips, som vi åt när vi kom tillbaka till vandrarhemmet. Se'n fanns det inte så mycket mer att göra förutom att lägga sig, som vi gjorde vid tiotiden.

Vaknade klockan åtta, ännu en natts ostörd sömn. Försökte duscha, men det gick inte. Ena stunden var vattnet iskallt och nästa var det kokhett. Så det blev bara en snabb avvaskning. Gav oss iväg klockan nio mot Napier där vi var framme halv tre. Kontoret var stängt, men det stod på en skylt att det fanns 17 bäddar lediga. Så vi gick ut och tittade. Havet låg alldeles utanför, bara 50 m bort (vid högvatten) se'n tittade vi lite på sta'n och trädgårdarna. Då var det dags att gå tillbaka. Fick ett "två"-rum med havsutsikt, jättefint. Se'n gick v ut och åt på Pizza Hut. När vi satt där började det regna, ordentligt också. Så när vi ätit färdigt fanns det inte mer att göra än att gå tillbaka till vandrarhemmet igen.

Ringde till jobbet vid niotiden. Jag bad om collect-call, person-to-person, men Lena fattade inte vad telefonisten sa så jag höll på att fastna där. Fick till slut prata med Solveig i alla fall. Det var fem grader varmt och disigt hemma. Ha ha.

Gick och la oss vid tiotiden, men Stefan höll på att spela schack, med blippet på, till klockan tolv, så det gick inte att sova (han ville inte stänga av ljudet).

Vaknade klockan åtta, gjorde oss i ordning och gick ut för att äta frukost. Se'n vandrade vi runt ett tag och hamnade i Kiwi House. Där kan man titta på kiwifåglar (de var stora och fula, en kiwifrukt i jätteversion) för därinne hade de gjort dag till natt. Efter det gick vi till akvariet och kollade på fiskar. Se'n var det äntligen dags för delfinariet. De hade fem delfiner som uppträdde samtidigt. En av dem hoppade sex meter upp i luften. Det var fantastiskt. När jag se'n gick på toaletten så höll jag på att dratta baklänges. På toalettrullen stod det Mölnlycke. Här, på andra sidan jordklotet. Därefter gick vi och letade rätt på McDonald's.

På kvällen gick vi på pub. Tvingade i mig en öl som inte alls var god. Trivdes inte alls på det stället. För det första spelade bandet där så högt att man knappt kunde höra vad man själv sa. För det andra var där så mycket folk att man knappt fick nå'n luft. Gick därifrån vid kvart i tio, gudskelov. Gick och la oss direkt.

Vaknade halv åtta, gjorde oss i ordning och gick och åt frukost. Idag var det kalasväder så det bar iväg till stranden. Där låg vi från tio till halv två. Tre och en halv timme bara, men solen tog det vill jag lova. Badade inte för det gick så'na där läskiga vågor, ganska små visserligen, men jag tror jag utökat mitt fobibibliotek med en "stor-våg"-fobi. När vi solat färdigt gick vi på museum, där visade de en film om hur Napier förstördes och byggdes upp vid jordbävningen 1931. Det var deprimerande att se hur mycket som förstördes, hela sta'n praktiskt taget.

På kvällen satt vi och tittade på TV på vandrarhemmet. De har tre kanaler här och alla verkar lika bra. Gick och la oss vid halv elva.

Vaknade klockan åtta, gjorde oss i ordning och checkade ut. När vi se'n skulle lägga in ryggsäckarna i bilen hittade inte Stefan nyckeln. Han letade och letade, jag gick tillbaka till rummet och letade, men icke. Precis när vi var på väg till baren för att leta kom han på att han lagt nyckeln i plånboken för att inte tappa den. Himla typ va', skrämmas på det viset. Nåväl, vi la in ryggsäckarna och gick och åt frukost. Kom iväg vid halv elva till nästa mål, Gisborne. Jag fick köra nästan hela vägen och dessutom inne i sta'n, men det gick bra. Vi var framme klockan två och då var givetvis kontoret stängt så vi gick ut på sta'n. Åt lunchmiddag på McDonald's. Därefter gick vi ut till stranden, en av dem, där gick jättevågor Allan och massor av surfare var där. När vi tittat färdigt gick vi och checkade in på vandrarhemmet. Se'n bar det iväg på Scenic Drive, upp till Cook Memorial. Där var vacker utsikt. På vägen ner, när Stefan skulle stanna bilen och titta på vacker vy, dog plötsligt bilen. Nåväl, efter att det provats att starta ett antal gånger (endast total tystnad) tittades det på säkringar (såg bra ut) och till slut lyftes det på huven (där var det). Minussladden till batteriet hade tydligen ramlat loss (fråga mig inte vad det betyder, det var vad Stefan sa). När Stefan stått där ett tag och försökt få ihop det kom en gammal maoriman och hjälpte till. De lagade det provisoriskt (bara så vi kunde ta oss tillbaka till sta'n). Det lyckades och när vi kommit lyckligt fram till vandrarhemmet lagade Stefan det mera permanent (hoppas jag). När detta var avklarat åkte vi till Wainui Beach, där skulle det vara surfarnas paradis. Det förstod jag när jag såg det. Vilka jättevågor! Och så konstigt de bröt, olika ställen nästan varenda gång och tre gånger på vägen in. Rena självmordet att bada där. Därefter åkte vi tillbaka till vandrarhemmet. Där satt vi hela kvällen. Jag skrev brev hem. Gick och la oss klockan tio.

Vaknade klockan åtta. Duschade och gjorde oss i ordning, se'n gick vi ut för att leta efter ett frukostställe. Vilket inte var så lätt, nästan ingenting öppet på lördagar. Till slut hittade vi ett café där de i alla fall hade smörgåsar. Efter frukosten åkte vi till Wainui Beach, där var vi till halv ett, se'n åkte vi till Waikahanae Beach. Där kunde till och med jag bada lite (som jag inte kunde vid Wainui, där gick tre meter höga vågor), här var det bara vågor som var mellan en och en och en halv meter. Åkte därifrån vid fyratiden och låg i skuggan vid vandrarhemmet ett tag (kolossalt varmt i solen). Tog en dusch för att bli av med saltet, se'n gick vi ut på sta'n för att äta middag på Pizza Hut. Det var nog den tommaste stad jag sett, inte en människa (nästan) ute. Inga affärer eller barer öppna (fick nästan torgskräck). Så när vi ätit vår pizza vandrade vi tillbaka till vandrarhemmet. Där träffade vi på fyra andra svenskar (50% av gästerna på vandrarhemmet var svenska), som vi pratade med ett tag. Gick och la oss halv elva.

Vaknade klockan åtta. Gjorde i ordning oss och packningen och halv tio var vi på väg till Te Araroa. Ungefär 17 mil och två och en halv timme senare var vi framme. Hittade en bra tältplats under ett stort träd, då återstod bara att få upp tältet. Ingen av oss visste hur, dessutom blåste det nå't fruktansvärt. Stefan kom på att om man ställde bilen framför så skulle allt bli bra. När han tog bilen och började köra såg jag att det var punktering (fullständigt tomt) på ena bakdäcket (inte samma som förut utan det andra). Nu har vi alltså ett däck som släpper luft, ett med total punktering och ett dåligt reservdäck. Tältet kom upp så småningom i alla fall, se'n gick vi och handlade mat. Då kom vi på att vi inte har kastruller eller bestick, så det blev bara bröd och korv. På kvällen tvättade vi och tittade på TV. Ringde hem, de har mellan 5 och 8 grader och regnigt. Mamma sa att hon tar hem vykorten jag skriver till Tinto och visar honom. Han har tydligen blivit jättestor. Paketet med katten har kommit fram och den var hel. Gick och la oss halv elva. Då var det svartare än svart ute, vi hittade knappt till tältet.

Vaknade klockan åtta efter en mycket kall natt. Åtminstone på den sidan som legat mot marken. Duschade och åt frukost, torrt bröd, korv och Coca-cola, se'n åkte vi in till Te Araroa för att få däcket lagat. Det gick snabbt och lätt och kostade bara 10 NZD. Därefter åkte vi ut till East Cape Lighthouse, det blev en tuff promenad upp till själva fyren. Stigen gick nästan rakt upp. Det får det väl vara värt med tanke på att man inte kan komma mycket längre österut i världen.

När vi kom tillbaka till campingen tog jag ut mina linser (har haft i dem i fyra dygn i sträck och först nu börjar det bli irriterat och bara i det vänstra), mina ögon verkar trivas här (undrar om de kan få flytta hit, men vill jag det egentligen).

Fick en riktigt snilleblixt frampå da'n. Jag hade köpt en tidning på förmidda'n och när jag satt där i tältet slog det mig att tidningspapper isolerar. Möjligtvis att det kunde hjälpa mot kylan i marken. Vi får väl se.

Till middag åt vi ännu mer bröd och korv, ensidig kost eller vad. På kvällen tittade vi på TV, andra delen av "Cyclone Tracy" som började igår. Jättebra miniserie, tyvärr antar jag att vi missar tredje och sista delen i morgon för de har säkert ingen TV i Tauranga som vi skall till. Gick och la oss halv elva.

Vaknade klockan åtta efter en mycket orolig natt. Det blåste storm ute och tältet flaxade nå't otroligt, men det stod kvar. Tidningspappret hjälpte i alla fall, det var inte fullt så kallt.

Till frukost åt vi, gissa vad, ja just det, bröd och korv. Se'n fick vi bråttom för det började regna lite och blöta tält är inte så bra att packa ner.

Vid halv fyra var vi framme i Tauranga. Vi satt på vandrarhemmet och väntade tills det öppnade klockan fem för det öste ner ute. Efter inbokningen tog vi bilen till Pizza Hut. Det var gott med "riktig" mat igen. Se'n åkte vi tillbaka till vandrarhemmet igen för det regnade fortfarande ordentligt. Gick och la oss klockan tio.

Vaknade klockan sex, då började de gå upp hos mig och vilket oväsen de förde. Vid halv åtta, när jag började fundera på att ge upp så, döm om min förvåning, kom det en katt och la sig hos mig! Gosigt va'. Så det dröjde ungefär en halvtimme innan jag fick gå upp och duscha. Se'n gick vi och letade efter frukost, vi fick nöja oss med två mackor var. Efter det vandrade vi runt på sta'n lite och jag shoppade. En stor kiwifågel (till Kicki), som jag skickade iväg med post, en liten dito (till mig), anteckningsblock i läderband och en baddräkt. Därefter hämtade jag ut ytterligare 500 NZD på banken. Se'n var det dags för dagens utflykt, Mt Maunganui. Det var en klättring utan dess like, rakt upp gick stigen, men utsikten var värd det antar jag. Nerför var inte speciellt mycket bättre, knäna fick mycket stryk. När detta var avklarat åkte vi tillbaka till Tauranga och åt på McDonald's. Vi var så gott som utsvultna. Se'n åkte vi tillbaka till vandrarhemmet och bokade till Auckland den 25:e. Satt där se'n för vi gjorde ju inga "dutiesar" i morse och det kom de ju på när Stefan bokade, så klockan åtta i kväll skall vi få våra uppgifter. Medans vi satt där kom den där katten och la sig i mitt knä, så det var inte så illa ändå.

Kontoret öppnade inte förrän halv nio (våra "dutiesar" blev dammsuga hallen och sopa golvet i köket, senare sa han) så det blev en kort tur på sta'n. Det var nog lika bra det för här var också alldeles folktomt. Tog i alla fall en öl på en pub, se'n gick vi tillbaka till vandrarhemmet och satt där ett tag. Gick och la oss klockan elva.

Gick upp klockan sju, vi skulle iväg till Rotorua idag och ville vara tidiga, duschade och fick "dutiesar". Se'n åkte vi iväg och åt frukost, det tog så'n tid att vi inte kom iväg förrän klockan var kvart över nio. Vi hade tänkt titta på en gejser som sprutar vatten varenda dag kvart över tio (de proppar igen den), men den missade vi. Den ligger nå'nstans i Waitapu utanför Rotorua (vi hittade den aldrig) och dit tog det nästan två timmar att köra. Där i Waitapu Thermal Area vandrade vi omkring i ungefär en timme. Det mest framträdande var väl lukten (läs stanken) som var som ruttna ägg (svavel var det egentligen), men det var fantastiska saker att se. Kokande lera och vatten, massa konstiga svavelhål och otroliga färger på stigar och stenar (det är olika mineraler, men jag är dålig på så'na i allmänhet och speciellt på engelska). När vi gått runt där åkte vi vidare till Whakarewarewa (Whaka kallar de det). Där var nästan likadant som i Waitapu och det blir lite tröttsamt till slut med alla dessa "blopp"-hål. Men vi fick i alla fall se den största gejsern i Nya Zeeland spruta vatten (det var bara ett litet utbrott, kanske 10-15 meter, annars kan den spruta upp till 30 meter). Se'n åkte vi in till Rotorua och åt på McDonald's. Därefter var det dags för Rainbow Springs, där åkte vi liftgondol upp på ett berg och ner igen. Det fanns olika sätt att ta sig upp och ner där. Ett sätt (det enklaste) var att ta gondolen, se'n kunde man också åka stollift upp. Ner fanns det fler vägar, först och främst gondolen då, se'n var det nå't de kallade för Skyline. Det var en lina som gick mellan olika "stationer" och i den fick man haka fast sig och hänga medans man for iväg. De hade också nå't de kallade för Luge, en slags gocart utan motor som man åkte nerför berget i. Det såg alldeles för farligt ut.

Tillbaka åkte vi på en annan väg, som inte fanns med på nå'n karta. I början var den bred och fin, se'n blev den en smal, vindlande grusväg. Men den var vacker så det var värt det där skumpandet.

När vi kom tillbaka till vandrarhemmet hade kontoret just stängt så vi fick sitta och vänta till åtta (vi skulle boka vidare till Whangarei). Bokningen gick bra se'n i alla fall och när det var klart gick vi ut på sta'n. Hittade ett disco ovanpå puben vi var på igår. Där satt vi ett tag (tog en öl) och när klockan var tio stängde de! Jösses, då först börjar ju folket hemma röra på sig. Det var inget annat att göra än att gå och lägga sig som vi gjorde halv elva.

Vaknade klockan sex, men gick upp först kvart i sju. Duschade och gjorde i ordning allt. När klockan var åtta fick jag min "duty", dammsuga hallen idag igen. Det gick ju fort i alla fall. Se'n bar det iväg, först till frukost och därefter till Whangarei. Där var vi framme halv fyra och givetvis var kontoret stängt så vi fick sitta och vänta. Klockan fem checkade vi in och bokade också två nätter i Russell, se'n drog vi ut på sta'n. Efter ett par timmar kunde vi inte hitta på nå't mer så vi gick på bio. "Weekend at Bernies" med Andrew McCarthy. Den var jättebra och otroligt rolig. När den var slut var det bara att försöka hitta tillbaka till vandrarhemmet, vilket inte var det lättaste i mörkret (vi hade bilen med oss), men till slut kom vi rätt. Gick och la oss halv elva.

Det var jättemycket folk ute när bion slutade klockan tio och massor med diskotek. Tyvärr tror jag inte att man kommer in på så'na ställen klädda som vi. Dessutom gillar jag inte att gå ut klädd som en lumphög. I alla fall verkar det vara fredagar som gäller här.

Vaknade klockan sju, men gick upp halv åtta först. Duschade, packade (vi skulle vidare till Russell) och se'n var det bara att vänta på Stefan. Till slut kom han och då åkte vi först in till sta'n och åt frukost, se'n bar det iväg igen. Det regnade hela vägen och fortsatte också när vi kommit fram. Trots regnet föll jag direkt för Russell, platsen var fullkomligt ljuvlig. Eftersom det regnade så mycket så var inte urvalet av aktiviteter särskilt stort, så vi gick på galleri (en lokal artist, Peter Arnold), där fanns urtjusiga litografier (köpte fyra stycken). Se'n gick vi på Captain Cook Museum, därefter tittade vi på kulturella byggnader, bland annat Nya Zeelands äldsta hus, äldsta kyrka, äldsta licensierade restaurang och äldsta tullhus. När vi varit så duktiga gick vi till ett ställe, Café Verandah, och där åt jag en utsökt Chili con carne. Se'n satt vi en stund på piren innan vi åkte tillbaka. (Vandrarhemmet är egentligen en motorcamp, men vi sover i sängar nu.) Där satt vi och tittade på TV (jag skrev sista brevet till Sverige också) tills vi gick och la oss halv elva. En mycket givande dag, eller hur?

Vaknade halv sju, men låg kvar till halv nio. Skönt. Efter dusch och så'nt åkte vi in till Russell och åt frukost (en katt låg i knät på mig under tiden), därefter tog vi färjan till Paihia, där ramlade vi rakt på The Queen's Baton Relay (de springer till Auckland för The Commonwealth Games) och blev filmade. Se'n gick vi runt där ett tag tills det äntligen var dags för den där kryssningen jag väntat så länge på. Vi tog Cape Brett-kryssningen och precis som om vädret var beställt klarnade det upp och solen sken. Denna kryssning kommer jag att minnas så länge jag lever. Inte för att det gungade nå't fruktansvärt (vågorna var mellan fem och åtta meter), inte heller för att vi seglade genom ett hål i ett berg (eller vad man nu gör med en katamaran), vilket såg helt omöjligt ut vid en noga titt (det gick bra ändå), utan för att det var så obeskrivligt vackert. Här räcker det varken med ord eller bilder, det måste ses. När vi kom tillbaka till Russell var alla matställen stängda, förutom de dyra. Så det blir väl att gå och lägga sig hungrig ännu en gång.

Tog ett bad i poolen när vi kom tillbaka till campingen. Det var kallt. Halv nio började en film med Tom Cruise, "Risky Business", från 1983. Den var lite löjlig, men ganska rolig. Gick och la oss när den var slut, då var klockan elva.

Vaknade klockan sju, men låg kvar till halv nio. Gjorde oss i ordning och åkte in till Russell. Postade rullen med litografierna, åt frukost, löste in några resecheckar (pengarna rullar), se'n åkte vi iväg mot Kaitaia. Där var vi framme vid halv tolv. Fick vårt rum med en gång, plus ett tips om en fin strand i Ahipara. Så dit åkte vi. Fin strand var det, men alldeles för stora vågor för mig.

Till middag åt vi Chester the Chick (jag tror jag spyr på friterad mat snart) och matade måsarna med pommes frites och ben.

Bokade en busstur upp till Cape Reinga efter många om och men. Stefan ville inte (han ville ta bilen) för han tyckte 30 NZD var alldeles för mycket. Det finns inget som skulle kunna få mig att sätta mig i bilen (i synnerhet just vår bil) med en som aldrig kört på en strand förut och inget vet om var kvicksanden är och var man kan stanna. Dessutom är det roligare när man får veta vad det är man ser. Till slut övertalade jag honom i alla fall.

När det blivit mörkt (vid niotiden) åkte vi ut till Fairburn's Nocturnal Park och tittade på kiwis och lysmaskar. Guiden fick en av kiwifåglarna att svara på ett lockrop. Då ställde den sig upp och blev jättestor samtidigt som den blev riktigt gullig. Se'n traskade vi iväg i beckmörkret på nå'n underlig trägång (man såg inte ens handen framför sig) och... Jösses, så'na massor med lysmaskar, säkert miljoner. Det blev riktigt ljust av deras pennspetsstora ljus (man kan se dessa små ljus på upp till 80 m avstånd). Guiden var en riktigt rolig kuf, bland annat hypnotiserade han en crayfish (släng dig i väggen Crocodile Dundee). När vi hittat tillbaka till bilen i mörkret åkte vi tillbaka till vandrarhemmet och gick och la oss. Då var klockan elva.

Vaknade klockan sju. Gjorde oss i ordning (bussen skulle gå klockan nio) och gick ut och åt frukost. Klockan nio kom bussen och hämtade oss (den blev alldeles full), vi tog vägen upp till Cape Reinga (stranden skulle vi ta på tillbakavägen). På vägen stannade vi vid Rarewa Beach. Den var alldeles vit (stranden alltså) och jättemjuk. Sanden kallade guiden för silica (vad det nu är för nå't).

Uppe vid Cape Reinga var det jättevackert, men såg jättetydligt att två hav möttes (Stilla Havet och Tasmanhavet). Därefter åkte vi till Tapotupotu Bay och åt lunch. Bada kunde man också om man ville, men det var svinkallt och jättevågor. När lunchen var uppäten åkte vi iväg ut på Ninety Mile Beach genom en dal som egentligen var en flod och full av kvicksand (bara man inte stannar så går det bra, men en del bilar har försvunnit). På båda sidorna var det bamsiga sanddyner, den högsta var 100 meter. När vi kommit bort från kvicksanden stannade vi och klättrade i dynerna. Det var roligt, om jag bara inte varit så rädd för att få sand i ögonen. En tokig amerikan kastade sig ut och rullade ända ner. Se'n fortsatte vi med bussen ett tag till och stannade för att plocka "shellfish" (levande snäckor), det fanns hur många som helst när man började gräva. Jag tog inte med mig några.

När vi kom tillbaka till vandrarhemmet bytte vi till varmare kläder och gick ut och åt middag på Beachcombers. Äntligen riktig mat.

På kvällen tittade vi på TV. Träffade två svenskar (från Växjö) där och satt och pratade med dem ett bra tag. Gick och la oss klockan elva.

Vaknade klockan sju, men låg och slumrade till halv nio. Idag hade vi tänkt ha en latardag för de hade lovat fint väder, men det kom nog av sig, det var väldigt molnigt på morgonen.

Bekräftade våra biljetter, det var i senaste laget, i morgon eftermiddag hade det varit för sent. När detta var gjort åkte vi ut till Ahipara för att vänta på solen, men där var alldeles för kallt. Så vi åkte iväg mot Awanui för att leta efter nå't annat ställe. Strax efter Awanui pekade en skylt in mot Karikari-halvön, dit åkte vi. Först kom vi till en strand som hette Pukehe, den var jättefin, men med stora vågor. Nästa ställe var Karikari Bay, den stranden var inte fin, men hade inga vågor. Tänk att det skall vara så besvärligt att få sig ett dopp i detta land.

Vägarna till stränderna var alldeles säkert de sämsta jag nå'nsin åkt på. De värsta tvättbrädorna i Sverige är rena landsvägarna mot detta. Stefan kunde knappt hålla bilen på vägen, men att sänka farten tänkte han aldrig på. Man behöver inte köra 60 km/h bara för att det står 100 på skylten.

När vi kom tillbaka till vandrarhemmet gick vi ut för att leta efter middag. Allt var stängt klockan sju! Så det fick bli Chester the Chick och mata måsarna idag igen. Se'n gick vi tillbaka till vandrarhemmet. Där satt vi och pratade med Växjö-paret och tittade på TV. Gick och la oss klockan tolv.

Vaknade klockan åtta! Gjorde oss i ordning och åt frukost, se'n bar det iväg mot Auckland. Vi valde småvägarna dit och det var... intressant. Bitvis var det grusvägar som var lika dåliga som den ute på Karikari-halvön, ändå var de vägar vi åkte på idag State Highways. Det "roliga" är att hastighetsbegränsningen är 100 km/h. Tog färjan från Kohukohu till Rawene. När färjan skulle gå började skepparen hojta att vi snabbt skulle backa av vår bil. ett tag trodde jag att vi inte skulle få åka med. Men när vi backat av och skepparen grejat ett tag fick vi köra på igen. Antagligen var det tidvattnet som gått ut så han satt fast, då kunde han ju sagt det. Oftast får man folk att reagera snabbare om man förklarar varför och inte bara skriker halvt hysteriskt.

Till slut var vi framme i Auckland, då var klockan fem. Hittade hostelet (jag får kalla detta för hostel, det liknar inget vandrarhem, mer ett hotell) lätt som en plätt (så har vi också en fantastisk kartläsare i mig). Checkade in och gick se'n ner till hamnen. Och... ja, där låg den, The Card, i all sin skönhet. Det kändes som om en dröm gått i uppfyllelse, detta som jag väntat så länge på.

När vi tittat färdigt gick vi tillbaka till hostelet och åt middag (de har faktiskt restaurang där), en biff curry som var så stark att den inte gick att äta. Jag är säker på att de tagit fel på curryn och cayennepepparn. Fick bara ner några tuggor, se'n gick det bara inte mer. Se'n satt vi där tills vi gick och la oss klockan tolv.

Vaknade klockan nio. Gjorde oss i ordning och åt frukost, se'n åkte vi och lämnade vår bil. Han drog inte av nå'nting för alla stenskotten. Då hade vi kört 350 mil med denna bilen, tillsammans med de 300 milen på Sydön blir det 650 mil med vänstertrafik. Och inte en enda krock.

Tog bussen tillbaka till sta'n och växlade våra NZD till USD. Därefter tog vi en cola på ett café och delade upp pengarna. När vi gick därifrån ramlade vi rakt på en parad. Först trodde vi det var för spelen (Commowealth Games), men vi började undra när vi såg flaggor som finska, tyska, franska med flera. Efter ett tag förstod vi att det ju måste vara Whitbread Around the World Race som paraderade. Då blev vi rädda att vi missat den svenska vagnen. Men, nejdå, nästan sist kom den. Det var en rolig grej att ramla på bara sådär hur som helst.

Se'n sprang vi runt på sta'n tills vi tog bussen till Kelly Tarlon's Underwater World. Vi måste ha tagit fel buss för vi fick gå säkert fem kilometer. Och varmt var det. Akvariet var inte nå't speciellt, man fick åka runt på ett rullband och fiskarna var runtom en, ovanför också. När vi åkte tillbaka tog vi rätt buss och hamnade mitt i sta'n. Då gick vi upp till hostelet och åt middag. Nachos idag och det var jättegott. Se'n gick vi på pub. Först var vi på en som hette antingen Martha's Corner eller Shino's Bar. Där drack jag en öl, därefter gick vi vidare till Shakespeare Tavern & Brewery. Där drack jag två öl. Stefan drack deras Ale och mådde inte bra. Efter det var det dags att gå tillbaka. Gick och la oss klockan ett.

Vaknade klockan nio. Gjorde oss i ordning och åt frukost. Se'n gick vi och köpte biljett till Waiheke Island. Båten gick klockan tolv, det var en katamaran. När vi kom till ön hade solen gått i moln och det hade börjat blåsa. Svinkallt var det. Köpte bussbiljett och åkte till ändhållplatsen, där satt vi till bussen tillbaka kom. Då tog vi den och nästa båt tillbaka. När vi kom till Auckland sken solen och det var jättevarmt. Typiskt va'. Vi gick till hostelet och drog på oss jeans och gick ut för att jaga middag, vilket inte var så lätt. Hela Queens Street ner gick vi och en bit på Albert Street innan vi hittade ett ställe på Wyndham Street. Cheers hette det. Maten var god (blackened white fish), men inte speciellt billig. Vem bryr sig sista kvällen, pengarna skulle ju ändå ta slut.

På vägen tillbaka till hostelet försökte jag ringa hem. Först provade jag en telefon på Queens Street, det var lönlöst. Jag hörde inte ens ringsignalen. Se'n hittade vi en telefon en bit bort från gatan. Fram kom jag och pratade gjorde vi, men bara en minut för se'n vägrade maskinen ta emot mina pengar. Gjorde ett försök till, men samma sak hände. Då gick vi tillbaka till hostelet och så ringde jag därifrån och fick pratat ordentligt. Paketet jag skickade från Tauranga har inte kommit fram. Det har stormat och åskat hemma. Tinto mår bara bra. 20 NZD gick det på, då blev jag i alla fall av med mina småpengar.

Gick och la mig klockan tolv.

Jaha, då var det alltså dags till slut. Idag skulle vi åka hem, vilket kändes väldigt vemodigt. Vi hade ju ändå varit borta ett tag.

Planet skulle gå strax efter klockan ett, så vi hade beställt taxi till klockan tio. Första etappen (till Hawaii) gick på drygt åtta timmar, fast vi åkte baklänges, så vi landade i Honolulu dagen innan vi åkte (knepigt, men sant). Den 28 januari 1990 kan man alltså kalla för en dubbel dag, jag upplevde den två gånger, men helt olika.

I Honolulu väntade vi ungefär en och en halv timme. Se'n var det dags för nästa etapp, till Toronto, som också den tog drygt åtta timmar. Vid detta laget hade jag så ont i benen/knäna av allt sittande att jag knappt kom av planet. I Toronto fick vi vänta nästan fem timmar, så vi hann mjuka upp våra stela leder. Nästa etapp, till Köpenhamn, tog också den drygt åtta timmar. På detta flyget (som var SAS), pratade alla flygvärdinnorna norska. Det var en härlig känsla att höra nå't annat än engelska. När vi började närma oss Danmark så pass mycket att man såg land en bit bort, så kändes det faktiskt ganska skönt att vara nästan hemma.

På Kastrup blev vi mötta av Jörn, min arbetskamrat på dotterföretaget i Köpenhamn. Han hade med sig våra varma jackor som vi lämnat i lägenheten. Det var nog inte så dumt, för det var kallt. Dessutom körde han oss in till sta'n, närmare bestämt tågstationen. Där köpte vi biljett till Göteborg. Innan tåget gick hann jag ringa hem och säga när tåget skulle vara framme så de kunde hämta oss där.

Vid tretiden stannade tåget på Centralen i Göteborg och cirkeln var sluten. Då hade vi varit på resande fot i cirka 41 timmar.

| Till Hawaii | Till Fiji |

---

| Startsidan | Horoskop | Recept | Resedagböcker |
| Spela spel | Spela sudoku | Bokblogg |
| Vanliga frågor |
| |