Alanya

Då var det äntligen dags. Efter nästan tre år utan en riktig semester skulle vi till slut iväg.

Vårt flyg skulle inte gå förrän 17.40, så vi tyckte vi var tidiga när vi gav oss iväg mot Malmö-Sturup strax före klockan två. Klockan var inte riktigt halv fyra när vi kom fram. Tyvärr var vi inte så tidiga som vi trodde. Kön var redan jättelång och incheckningen hade inte ens börjat. Det gick ändå ganska snabbt eftersom det var sex diskar öppna.

Efter incheckningen gick vi till Forex och växlade lite pengar. 1000 SEK blev 180 000 000 turkiska lira och äntligen var vi miljonärer.

När vi gick igenom säkerhetskontrollen glömde Christian sin plånbok i den lilla korgen. Tack och lov hade han sitt körkort i där så det kom en vakt springande och ropade hans namn. Det kunde ha slutat illa.

Vi behövde inte gå in i taxfree-butiken, eftersom vi förbeställt till planet. Så vi gick direkt och tog en macka, vi hade inte ätit någon lunch.

17.10 var det dags för boarding, vi hade platser långt bak i planet, rad 39, så vi fick gå ombord i första omgången.

Planet lyfte i tid och då var vi på väg på riktigt. Det var ett stort och rymligt plan och resan gick lite snabbare än beräknat. Efter tre timmar, klockan 21.40 lokal tid, landade vi i Antalya, Turkiet.

Därefter var det dags för det vanliga nervösa och stressande momentet: är väskorna med? Vi väntade och väntade. Till slut kom Christians väska i alla fall. Min var vi tvungna att vänta på lite till, men den kom åtminstone.

Då var det bara att ta sig till bussen och bänka sig på den för en två timmar lång resa till Alanya. Ungefär halvvägs stannade vi vid en bensinmack, så vi kunde köpa vatten. Jag var så törstig så det var inte klokt.

Vårt hotell, Bella Rose i Oba-området utanför Alanya, var bland de sista på turen och ännu en gång var vi ensamma om att kliva av. Då var klockan två på natten. I nästan tolv timmar hade vi varit på väg.

Det var lite svårt att skaffa sig en uppfattning om hotellet/rummet när det var mörkt och man var så trött, men det verkade helt OK. Det var bara att titta runt lite snabbt och se'n gå och lägga sig.

Vaknade ganska tidigt, mest på grund av att närmsta grannarna inte verkar kunna föra ett samtal i vanlig samtalston, de skriker åt varandra hela tiden.

Efter vi handlat och ätit frukost, på balkongen med en härlig utsikt, gav vi oss av mot stranden. Här verkar de ha numrerat strandbitarna med olika solstolsuthyrare, vi tog Beach No. 6. Det låg nära och bra, lätt att hitta tillbaka till också, där fanns nämligen en gigantisk sandskulptur i form av en solande kvinna. Två solstolar och ett parasoll kostade 3 miljoner (ca 15 kr).

Vi stannade inte så länge, vi skulle egentligen bara reka lite. Tyvärr gick det inte att bada, det var alldeles för stora vågor. Ingen av oss var sugen på lunch, så vi köpte bara lite godis på hemvägen.

När vi kom tillbaka till hotellet tog vi siesta. Tack och lov att vi har luftkonditionering på rummet. Det gör en hel del.

Även i dag vaknade jag tidigt på grund av de skrikande grannarna. Kan inte de åka hem snart.

I dag gick utflykten till Pamukkale, den enda utflykten jag egentligen ville åka på. Den hann vi ju inte boka eftersom dagsutflykter tydligen ska bokas dagen innan, före 12. Det är lite svårt att hinna med när man kommer fram på morgontimmarna. Det gör mig lite ledsen, för de där klipporna har jag drömt om att få se i många år nu. Jaja, vi får väl komma tillbaka.

I vilket fall som helst, vi följde den vanliga rutinen. Köpa frukost, äta frukost, gå till stranden. Efter tre timmar under parasollet, utan bad på grund av vågorna, gav vi upp och gick hemåt. Jag var lite hungrig, men inte Christian, så vi åt ingen lunch i dag heller. I stället köpte vi godis. Jag tänkte köpa Pringles, men de kostade dubbelt så mycket som de inhemska. Så jag tog en påse Doritos med ostsmak i stället. Vilket skulle visa sig vara ett av mina sämre beslut.

Vid sju-tiden, ungefär samtidigt som vi började fundera på middag, började jag må väldigt illa. Se'n var det bara att springa in på toa, där alla doritos kom i retur. Så det blev varken middag eller speciellt mycket sömn. Ungefär varannan timme fram till fyra på morgonen fick jag ge mig iväg till toaletten. Utan att gå in på alltför mycket detaljer, var detta det absolut värsta jag varit med om i vuxen ålder. Så nu vet jag hur det känns att ha akut matförgiftning.

Var väldigt mör och matt i dag och väldigt orolig för uttorkning. Christian gick iväg och köpte frukost, men jag vågade inte och kunde inte äta speciellt mycket. Åt bara lite bröd utan pålägg, men jag fick behålla det i alla fall.

Höll oss på rummet hela dagen, vågade inte ge mig ut ifall jag skulle bli dålig igen.

Fram emot kvällen hade jag i alla fall blivit såpass mycket bättre att vi vågade ta oss ut och äta middag. Idag hamnade vi på en restaurang som hette Memos. Jag tog en kycklinggryta med vitlök och tomatsås och en Fanta, Christian tog en shish kebab och en Efes. Det gick löst på 32 miljoner (ca 175 kr). Denna restaurangen var inte lika bra som den första, maten var inte alls lika god, dessutom var det lite dyrare.

Eftersom jag fortfarande inte mådde riktigt bra, gick vi direkt tillbaka till hotellet efter vi hade ätit.

Vaknade redan vid halv åtta, gissa av vad. Hade någon slags kramp i magen, annars mådde jag riktigt bra.

Kom iväg tidigt till stranden idag, klockan var nog bara runt halv elva. Christian bestämde sig för att inte ha någon solfaktor alls idag. Han skulle ju bara ligga under parasollet. Det skulle visa sig vara ett av hans sämre beslut. Idag var det inte så stora vågor, så vi badade. Det var fantastiskt härligt i vattnet. Bottnen var tyvärr inte så härlig, stora otäcka stenar som man kunde råka trampa på, vilket gjorde ganska ont. Trots de relativt små vågorna var det svårt att ta sig tillbaka in till stranden och att hålla balansen när man stod upp. Enligt uppgift ska östra stranden dessutom vara långgrund, men det var den inte. Det kan ju ha berott på de stora vågorna förstås.

Klockan två gav vi upp och då var Christian ganska röd om benen och armarna. Stannade vid restuarang Ali Baba för att äta lunch. Jag tog tomatsoppa och vatten, Christian tog kebab i bröd och vatten. Tomatsoppan hade jag hört att den skulle vara fantastisk och jag kan bara hålla med. Ett måste i Turkiet, trots värmen. Hela lunchen gick på 8,5 miljoner (ca 45 kr).

När vi kom tillbaka till rummet skickade jag in Christian i duschen, hans röda färg hade övergått i en väldigt osund djupare röd färg. Efter duschen fick han smörja in sig med min after sun gelé och så skruvade vi ner temperaturen på luftkonditioneringen. Allt för att han skulle kylas ner.

Vid åtta gick vi ut för att äta middag, då hade solen gått ner så Christian vågade sig ut. Vi hade redan bestämt vart vi skulle gå, till en restaurang med ett stort vattenfall där det varit massor av folk varje kväll vi gått förbi där; Melani. Jag beställde svärdfisk och Christian tog osmansk kebab, en stor flaska vatten beställde vi också. När jag fick in min fisk trodde jag inte mina ögon, det var den vackraste uppläggning jag sett; en ros som var gjord av tomatskal, en bit gurka som var utskuren som en sorts kungakrona. Tyvärr hade vi inte kameran med oss, detta hade jag velat ta kort på. Maten var fantastiskt god, bästa hittills, men Christian kunde inte njuta riktigt. Han hade ont i solbrännan. Alltihop gick i alla fall löst på 31 miljoner (ca 170 kr).

När vi kom tillbaka till rummet blev Christian riktigt dålig, solfrossan slog till med full kraft.

Enligt önskemål från Christian så ska jag skriva här att han ALDRIG ska ge sig ut utan solfaktor igen, även om han ska ligga i skuggan. Minst solfaktor 8 gäller för skugga.

Behöver jag skriva att vi vaknade tidigt och av vilken orsak? Jag har aldrig hört folk skrika så mycket på varandra. Var är det för semester? Undrar hur de låter hemma?

I alla fall var det dags för andra dagen på rummet. Det fanns ingen som helst möjlighet att Christian kunde ge sig ut i sol och värme. Han mådde inte alls bra och ont hade han också.

Lite underlig semester verkar det bli, inget blir som planerat. Idag hade vi tänkt bege oss till Alanya centrum (3-4 km västerut), men det gick ju inte. Vi får se om det kan bli av i morgon, men det tror jag inte. Det viktigaste just nu är ju att Christian hinner bli någorlunda OK till onsdag, när vi ska åka hem.

Annars var det största problemet idag var vi skulle äta. Bara värmen ute gjorde att Christian fick ont. Vi bestämde oss då för att pröva hotellets restaurang. Ingen av oss mådde speciellt bra så vi tog spaghetti bolognese. Något som jag i vanliga fall närmast betraktar som en dödssynd utomlands (förutom i Italien då kanske). Men vad gör man när man inte mår bra? Med facit i hand så hade de nog varit bättre att ta något annat eller gå någon annanstans. Pastan var fullkomligt sönderkokt, al dente verkar vara ett okänt begrepp. Köttfärssåsen var inte heller speciellt god, men vi blev mätta och billigt var det också, 14 miljoner (ca 75 kr).

Det blev att stanna inne hela dagen idag också. Förutom en liten snabb tur för att ta lite foton och äta middag.

Vi har börjat göra så på semestrar att vi äter på olika ställen varje dag och sista kvällen väljer vi den restaurang som varit bäst. Alltså blev det Melani. Jag valde shepherd's meat pan och vatten, Christian valde tournedos och öl. Det var lika god och fin mat som härom kvällen, verkligen ett ställe jag kan rekommendera. Allt gick löst på 34 miljoner (ca 185 kr).

Dags för hemfärd och med tanke på hur semestern blivit, så var det nog lika bra.

Bussen skulle hämta oss 8.05 så vi ställde klockan på 7 för att ha tid med lite frukost. När vi ätit den och packat det sista, gick vi ner till lobbyn och checkade ut. Då började killen i receptionen yra om något kort vi var tvungna att lämna ifrån oss, en voucher. Vi hade ju inget så'nt och kunde därför inte lämna det. Han blev helt förtvivlad (han var alldeles nyanställd) och började ringa chefen och liknande, men fick inte tag på någon. Han försökte förklara vad han ville ha, men engelskan räckte inte riktigt till. Det enda vi visste var i alla fall att vi inte hade något att lämna. Kanske var det så att gäster från andra länder (det var mycket tyskar och polacker på hotellet) måste lämna något innan de åker. I alla fall kom bussen till slut (i tid också, faktiskt) och när han väl fått höra från Vingguiden att vi inte hade någon voucher och inte heller skulle ha någon, så blev han lite lugnare och lät oss gå.

När vi kom fram till flygplatsen fick vi, innan vi gick in, gå igenom en säkerhetskontroll med allt bagage. Detta var bara en försmak om vad som komma skulle. Innan vi gick på planet hade vi nog visat pass och boardingkort fem gånger. Det känns ju ganska bra att de kollar så noga.

Inne i avgångshallen fanns det en stor taxfree-butik som hade allt och många små specialiserade. De hade samma priser, så det spelade ingen roll vad man valde. Det fanns också ställen att äta på, till exempel Burger King, men vi hoppade över det. Dels för att det var så mycket folk och dels för att det var så dyrt, även med svenska mått mätt. I stället handlade vi lite i taxfree-butiken. De verkade ha det mesta i spritväg, men tyvärr ingen Baileys. Vi tog en flaska Absolut vanilj och en flaska Pernod och så fick det vara bra. Alla priser stod i euro i butiken, men man kunde betala i lira också och det verkade bli lite billigare om man betalade i lira. Absoluten kostade €14,50 och flaskan med Pernod kostade €11.

Ungefär 13.30 landade vi på Sturup, helt enligt tidtabellen. När vi gick av planet fick vi gå igenom en säkerhetskontroll innan vi kom in i ankomsthallen. Jag har inget minne av att vi behövt göra det tidigare, men det var ju längese'n vi flög sist.

När vi fått våra väskor så gick vi till Forex och växlade in våra lira, allt som allt hade vi nog gjort slut på 2000 kr på hela veckan. Det är klart, det blir ju billigt när man är på rummet nästan hela tiden.

---

| Startsidan | Horoskop | Recept | Resedagböcker |
| Spela spel | Spela sudoku | Bokblogg |
| Vanliga frågor |
| |